Vi anlöper en hamn i Irland från en färja. En kö med bilar. Vår bil har ukrainska registreringsskyltar, så en man springer fram och säger att ukrainare måste stå i en separat kö. Han pratar ukrainska med mig. Jag bråkar inte, kanske är det så det borde vara. Han säger också att han är redo att hjälpa oss att snabbt behandla våra dokument. Jag vet inte vad han vill eller kan hjälpa till med, men vi kan lyssna. Han försöker ta reda på om vi har varit i Irland förut, om vi har en "gul sida" (detta är ett uppehållstillstånd). Jag är förvånad – varför behöver du den här informationen?

Han frågar: "Har du officiellt registrerat att du lämnar Irland?"

Verkligen! Och vem du frågar du efter?
Det blir omedelbart tydligt vem.

Vi går in i ett rum där en officer, troligtvis en tulltjänsteman, sitter. Och den här lille mannen börjar berätta för honom att vi (är) ukrainare, och han antar att vi inte officiellt har registrerat vår utresa från Irland. Jag kan inte prata engelska, men jag talar språket. Officerens svar gladde mig: "Jag bryr mig inte, det är inte mitt jobb!" Och de returnerade mina dokument. Vilken underdånig pose den här lille mannen hade! Jag kom genast ihåg historier om poliser som glatt tjänade tyskarna. Den här var precis så. Jag ville tvätta händerna. Senare fick jag veta att ingen officiellt hade bjudit in dessa ukrainska livegna. De kallade sig frivilliga och sa att de skulle hjälpa till att översätta åt ukrainarna.

Det fanns inga tvångstjänstemän för "gestapo"-tjänare.

En polis och en informatör är alltid frivilliga!